Utsikt från nedre botten

En kväll ringde Finnen, han som jobbat på fiskrenseriet, och ville att jag skulle komma över med en flaska vin. Han ringde ibland när han kände sig ensam och vi brukade trösta varandra med närhet och sprit. Nu hade jag Ville. Men Ville var nyfiken på denna österländska kosmopolit som söp som tre helkarlar och knäckte extra med att trumma i ett hardcoreband som han en gång gett absolut bottenbetyg i en recension. Så vi gick dit med två flaskor hembryggt rödvin. Finnen var på lyset redan när vi kom och demonstrerade trumsolon på sitt nyinköpta 100 000-kronorsset i vardagsrummet.
"Kenney Jones!" hojtade han och började trumma förstrött på "Stay with me" med The Faces och Ville gick igång direkt för det här var ju riktig musik och ingen jävla låtsasrock. Snart var de båda inbegripna i ett samtal om världens bästa trummisar och båda konstaterade att The Who dog med Keith Moon och att Kenney Jones nog var en bra tekniker men utan den rätta nerven. Sen var det Villes tur att leka stjärna och han tog plats bakom trummorna.
"John Bonham!", vrålade han med käften full av rödvin och drog igång nåt som skulle föreställa en Led Zeppelinlåt jag glömt namnet på. Jag var på väg ut i köket för att öppna en öl när Finnen dök på mig bakifrån med sina händer. "Kan vi inte gå in i sovrummet?" försökte han.
"Det fattar du väl att vi inte kan", sa jag.
"Jag är här med Ville!"
"Men bara lite", sluddrande han i mitt öra.
"Nej!"
Jag gjorde mig lös från hans grepp och gick ut i vardagsrummet. Där satt Ville med ögon vilda av sprit och manglade sönder trumsetet bit för bit. I otakt naturligtvis. Han hade aldrig varit någon musiker men tillhörde den stora massa som i berusat tillstånd ignorerade detta faktum för att en stund få leva i pojkdrömmen.
"Keith Moon!" spottade han fram, vispade till hela trumsetet, vältrade sig med hela kroppen över baskaggen och slog huvudet I cymbalen. Sen blev det tyst.
Blodet forsade nerför ansiktet från ett öppet sår när jag hjälpte honom på fötter och ledde ut honom på toaletten. Jag baddade hans bleksvettiga panna med uppblött toalettpapper och explorer och vi skojade om den verklige Keith Moon och alla hans fans som stått på kö för att få ersätta honom bakom trummorna varje gång han tuppade av på scenen. Tills han slocknade för gott en dag och blev oersättlig. Jag förstod inte riktigt fascinationen för de döda hjältarna. Just för att de var dumma nog att dö. Jag tryckte försiktigt ett stort plåster jag hittat i badrumsskåpet mot det otäcka såret i pannan.
"Tack!" sa Ville och log med rödbrusiga ögon.
Jag vet fortfarande inte om han tackade för att jag plåstrade om honom eller om det var för kyssen jag dristade mig till i ett plötsligt anfall av ömhet. När vi gick hem hade Finnen redan däckat i sovrummet. Han ringde aldrig igen.

Från den kvällen var vi ett par. Det innebar att jag flyttade in i hans sovrum, att vi var intima även utan inblandning av alkohol samt att vi slapp hänvisa till varandra som "den här väldigt goda kollegan som jag delar lägenhet med" och istället bara kunde kalla oss flickvän/pojkvän inför något mindre förfärade föräldrar ur den konservativa trettiotalistgeneration som aldrig hört talas om knappfria knull. Det blev helt enkelt enklare.

En måndagmorgon i slutet av november blev jag återigen inkallad på överjävelns rum. Tidningen hade för sjuttiotredje året i rad utlyst en tävling om vem som skulle bli stadens Lucia. Men välgörenhetsorganisationen som skänkte vinnaren det unika Luciasmycket i form av en disneyfierad delfin krävde i år en radikal förändring av juryn. Det gick inte an att enbart låta äldre manliga medarbetare tycka till om de små blåögda flickebarnen.
"Vi behöver lite jämlikhet i juryn så jag satte upp dig på listan", sa överjäveln.
"Det är samling i källaren klockan arton.".
Fem i sex slog jag av min dator och gick ner. Löken var där, liksom ekonomichefen. sportchefen, kulturreportern och förstås överjäveln själv. En av receptionisterna jobbade sent och slussade in de stackars liven ett och ett att utfrågas och beskådas under lysrörens obarmhärtiga sken.
Först ut var en smal, femtonårig violinist från en by utanför stan. Hon var blyg och fåordig. Men åtminstone musikalisk. På frågan vad hon önskade sig mest av allt svarade hon "Fred på jorden" och "att få representera staden som Lucia"
Löken och kulturreportern log ikapp och antecknade flitigt. Sen kom en bredarslad artonåring med röda läppar och långt, rött hår. Det gick ett sus i luften. Hon försökte sig på Sinatra. Tyvärr träffade hon inte rätt på en enda ton, men det verkade inte bekymra varken henne eller ekonomichefen. Han satt med öppen mun och såg ut som en guldfisk medan vi andra ställde frågor. Det röda bombnedslaget tyckte om att baka och trodde på en framtid som sångerska. Jag sa förstås aldrig att bullbakandet vore en mer realistisk karriär.
Receptionisten skickade in ett helt koppel flickor av olika färg och form, samtliga med det gemensamt att de älskade sång, skola och kärnfamilj och aldrig hade druckit en droppe sprit i hela sitt liv trots sin uppväxt i typiska hembrännarbygder. Jag satte min tia på den sista i raden, en halvvacker, sjuttonårig bondtjej som hade den goda smaken att sjunga en Dylanlåt utan att lova oss att frälsa världen. Kulturreportern gav henne även sin tia och när vi räknade ihop alla poäng vann hon omröstningen med nöd och näppe före det röda bombnedslaget.
"Ja, jag måste ju få säga att jag tycker ni väljer fel", sa ekonomichefen besviket. Hans anletsdrag lättades dock en aning när överjäveln korkade upp några flaskor starkvinsglögg för den hårt arbetande juryn att förtära. Jag drack ett par muggar för artighets skull och cyklade sen hem i snömodden. Det hade varit en lång dag.

Grattis Matilda Jensen! Genom att länka hit till bloggen har du vunnit goodiebagen som utannonserades tidigare i höstas. Prylarna kommer på posten lagom till jul. Mycket nöje!
Och till er andra som inte vann den här gången - håll utkik och fortsätt tipsa om Utsikt från nedre botten! Det kommer fler chanser att vinna grejer!

Vi drog. De drack. Jag körde. Jag pressade den lilla Folkan så hårt att vindens vinande och dörrarnas skakande överröstade radion. Jag gjorde omkörningar jag aldrig skulle dristat mig till i vanliga fall, men det var helg och kvällen var sen och här satt jag i en gammal folka på landsvägen med två fyllon i baksätet. Vi var framme på en dryg timme.
"Du kör som en psykopat!" sa Micke.
"Tack!!"sa jag.
På Kvarnen var allt som vanligt. De hade varken spöken eller sexiga sjuksköterskor. Men de hade öl. Jag drack det första glaset i tre svep och beställde in ett till. En barndomskamrat till Ville dök upp. Han jobbade som rekvisitör på tv och behövde en gammal folka till en inspelning med Lars Molin. Ville blev alldeles till sig. De skakade tass och beställde in en varsin whisky till alla. Micke sjöng Cornelislåtar och det lät riktigt bra. Han kunde samtliga verserna på Brevet från Kolonin vilket imponerade till och med på Bajenfansen längst in i baren. Det dunkades rygg och klirrades i glas och sjöngs ännu mer Cornelis. Sen tog rekvisitören med oss till en svartklubb några kvarter därifrån. Han frågade om mig och Ville och han frågade om mig och Micke och när han förstod att jag inte var ihop med någondera fick han något intresserat i blicken och gick för att köpa en öl till mig. Jag kände mig illa till mods och smet iväg på damtoaletten en trappa ner. När jag kom ut stod Micke och väntade på mig.
"Jameson. Det kan du behöva".
Han räckte över ett glas whisky. Vi satte oss i trappan. Jag smakade på whiskyn. Det värmde ända ner i magen. Han la sin hand på mitt lår och jag kände hans andedräkt mot mitt öra. Han tog min hand och förde den mot sitt skrev. Han var stenhård. Vi kysstes. Han smekte mig på insidan av låret och stack sin tunga långt in i min mun. Jag blev våt. Plötsligt hörde vi steg bakom oss. När jag vände mig om såg jag Villes rygg försvinna uppför trappan. "Fan!" sa Micke.
Vi reste oss båda och sprang efter Ville genom dimridåerna i den inrökta lokalen.
"Taxi!"
Ville vinglade ut i gatan med ena armen i luften. Han var full som en fackpamp på konferensresa och hade tårar i ögonen.
"Jag tänker inte sitta där och se på när ni håller på".
"Det behöver du inte. Det var skitdumt av oss. Vi ska inte göra så mer", sa Micke.
"Det var inte meningen", sa jag och bet mig i läppen.
Jag var osäker på om jag verkligen menade det jag sa.
Vi tog en taxi hem till Micke alla tre. Ville somnade snart i soffan och Micke bäddade åt mig i en viksäng från IKEA. Han kysste mig god natt och jag försökte röra med handen vid hans skrev men han stötte bort mig.
"Det är taskigt mot Ville".
Jag fällde ner blicken. Sen låg jag länge med dunkande, varmt underliv innan jag äntligen somnade.

I slutet av oktober blev vi bjudna på Halloweenfest hos en gammal klasskompis som hyrt ett torp i Östergötland. "Kom utklädd! Ta med sprit och killar! Min syster är nymfoman!" var allt vi fick veta och vi blev tvungna att ringa hennes far för att få en vägbeskrivning till denna stuga i mitten av ingenstans.
"Ja veit intä riktitt. Di ä öute i nåun stöuga nånstans. Låt mäj se här..."
Vi skrattade oss gröna åt hans ljuvliga dialekt. Strax därpå ringde Stockholms-Micke, en av Villes gamla folkhögskolekompisar, och undrade vad vi skulle göra i helgen.
Ville berättade om nymfomanen
"Jag tar tåget!" sa Micke.
Vi lovade hämta honom på stationen. Jag körde. Och jag körde fort. Vi var på plats en kvart efter att tåget rullat in. Micke stod och spelade flipper på stationscaféet. Han var snygg. Brunt, lite lockigt hår och en aning krokig näsa. Några år äldre och lite mer man än jag var van vid. Jag skulle kalla honom världsvan om det inte fick mig att associera mer till kostymklädda kosmopoliter med en drajja i näven. Micke kom i jeans och sliten mockakavaj. Mer välklädd än utklädd. De slog armarna om varandra på grabbars vis. Sen vände han sig till mig.
"Micke".
"Ellen".
Han höll kvar sin hand en halv sekund för länge. Han hade vackra ögon. Det tog oss en halvtimme att ta oss till torpet. Upplysta pumpor i gräset och ljusgirlanger i träden talade om för oss att vi kommit rätt. Vi träffade Magica de Hex, tre anonyma spöken och en kåt sjuksköterska i storlek XXL. Ingen av dem verkade attrahera någon av herrarna i mitt sällskap. Den kåta sjuksköterskan skrämde dem snarare med sin finniga barm.
"Kom pojkar! Var inte rädda. Syster Nightinggale ska ger er en riktigt bra behandling"
Hon höll en fejkspruta stor som en slagborr i sin hand. Min klasskompis Sofie syntes inte till.
"Hon är hemma och hjälper sin syster med löshåret" upplyste en vänlig själ utklädd till Hin Håle med röda horn som blinkade i mörkret.
Micke och Ville tittade på varandra.
"Vad fan är det här?" sa Ville.
"Var fan är nymfomanen?" sa Micke.
Han plockade fram en plunta whisky ur innerfickan.
"Ska du ha en klunk? Vi kan väl sätta oss i bilen!"
De satte sig i baksätet. De drack och resonerade.
"Det är ju kört hur man än gör" sa Micke.
"Man dricker. Man blir full. Man hamnar i säng med nån sexig nymfoman i häxdress och när man vaknar på morgonen upptäcker man att hon är en man! Det är totalt livsfarligt att ragga på en maskerad!"
"Vi drar till Stockholm!" sa Ville.

Ute på gatan slogs folk om de tre taxibilarna. Regnet öste ner men jag lyckades urskilja ett bekant ansikte i folkhopen. En halvsnygg kille jag kände igen från en parallellklass i högstadiet lade beslag på den andra taxin och jag hoppade snabbt fram och frågade vartåt de skulle. Snart satt jag i knät på en av hans polare på väg mot en efterfest långt från mina kvarter. Tyvärr visade det sig att den halvsnygge hette Peder och inte Joakim samt att han hade gått på Sandaskolan tre år senare än den jag förväxlat honom med. Men vad spelade det för roll en regnig oktobernatt när tillfälle dök upp att skjuta ångesten på framtiden ännu några timmar?
"Nu blir det party!", sa Tommy och verkade märkbart förtjust.
Det var i hans knä jag satt. Han höll sin arm runt min midja och bjöd mig att dricka ur en medhavd petflaska med häxblandning. Det smakade sött och starkt men kändes skönt i kroppen.
"Får jag en puss?"
Han flinade brett. Han menade det. De andra började klappa händer och skrika:
"Kom igen då!?"
Jag kysste honom på munnen. Inte med tungan men inte heller någon vänskapskyss. Grabbarna jublade och petflaskan skickades runt. Sen var vi framme. Peder bodde i en etta i utkanten av centrum. I hallen låg gympaskor huller om buller och ovanför sängen i vardagsrummet hängde en trasig gitarr och en affisch med en utvikningstjej. De rostade bröd och blandade groggar. Jag frågade om det inte fanns nån musik och Tommy satte på en riktigt dålig skiva med Michael Jackson. Sen minns jag inte mycket mer än att Tommy hade sin hand innan för min kjol och att han skrek "Jävla rödstrumpa!" efter mig när jag stapplade nerför trappan med skorna i handen.

Jag vet inte hur jag lyckades ta mig hem men det mest troliga är väl att jag gick genom stan i regnet. Jag kom hem samtidigt med tidningsbudet och jag kan inte ha varit någon vacker syn. Han hälsade förläget och skyndade iväg. Ville låtsades sova när jag kröp ner i sängen, men jag var säker på att han var vaken. Han brukade alltid snarka när han druckit sprit. Nu var han tyst.

Långt senare berättade han att han gått till Pizzeria Capri den där kvällen och blivit uppraggad av en sexig rödluva i fyrtioårsåldern. Det var hon, min gamla engelsklärarinna som alla killar ville ligga med i gymnasiet. Hon som kedjerökte så pass att hon var tvungen att gå ut två-tre gånger under varje lektion för att "hämta några papper" men kom tillbaka med ett moln av Marlboro Lights i släptåg. Hon som varit groupie åt Thin Lizzy på en av deras europaturnéer men föredrog att kalla det att "ha känningar i bandet". Hon som hade sagt att jag inte var nåt vidare på att skriva.
"Hon är inte fyrtio", sa jag. "Hon är äldre än så".
"Å fan!?"sa Ville. "Det syns inte".
"Det var väl mörkt".
"Jo, det var det kanske..."
"Hånglade ni?"
"Ja, hon frågade om jag var den typen av kille som brukade följa med tjejer hem första kvällen".
"Är du det då?"
"Nä. Vi hånglade bara. Sen gick jag hem."

Han hade missat stans värsta maneater. Men det kanske var lika bra. Fast jag kunde inte låta bli att le åt tanken på dem tillsammans. Ville och Tant Raffa. Vilken syn!

Jag förstod ju att Ville var intresserad av mig, men historien med Jimmy hade gett mig en sån knäck att jag bestämt mig för att undertrycka alltför ivriga kärlekskänslor. Jag gick på antidepressiva och gjorde mitt bästa för att uppträda som en zombie istället för den känslomänniska jag vanligtvis var. Jag tyckte jag skötte mig rätt bra men en följd av min kallsinnighet blev att jag vid ett flertal tillfällen gjorde Ville ganska illa. En sen kväll då vi återigen intog alkohol på Stadshotellets bakficka kände jag mig extra flirtig och social. Jag inlät mig i diskussioner med andra män i baren. Men förr eller senare frågade de alltid: "Är du med honom?" och trots att jag förnekade att vi var ett par var det ingen som trodde mig. Det var inte så konstigt. Jag kände hur han vakade över mig. Inte som en hök. Mer som en liten sparv ivrig att picka i sig de smulor som blir över. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att göra mig av med honom för att jag skulle få ha något kul, så när han föreslog att vi skulle gå vidare skickade jag iväg honom på egen hand.
"Vi är ju inte ihop eller så. Du är fri att göra vad du vill", sa jag kletigt och gav honom en uppmuntrande blick.
Han gick.
En blekfet hockeytränare som brukade besöka sportredaktionen ganska ofta stod och stirrade på mig från andra sidan baren. Jag hade sett hur han stirrat på mig på tidningen också, men då något mer diskret. Nu stod han där och klädde av mig med blicken och det var ingen tvekan om vad han hade i tankarna. Jag ryste till. Innan jag hann ta en klunk av min öl stod han bredvid mig.
"Får jag bjuda på något?"
"Tack, jag har", sa jag och nickade mot mitt halvtomma glas.
"Jag har sett dig på tidningen".
"Jaså?"
"Snygg klänning du har".
Han talade till min urringning.
"Tack". Jag log artigt fast jag inte borde, ty det här var på den tiden då jag trodde jag skulle beläggas med dödsstraff så fort jag inte fick all världens män med eller utan snuskiga avsikter att känna sig som universums medelpunkt i mitt sällskap. Hockeytränaren lade sin arm mot min rygg och jag kunde inte förmå mig att ta bort den. Jag bara satt där och hoppades att blixten skulle slå ner i hans blekfeta kropp. Det gjorde den inte.
"Du skriver bara om sex!"sa han plötsligt. Han var full. Full och kåt. Då sätts fantasin igång.
Jag var nyhetsreporter på en morgontidning. Jag hade aldrig skrivit om sex. Varför skulle jag? Sex var inget att skriva om. Sex var något man praktiserade. Men en blekfet, överförfriskad och stenkåt hockeytränare på dekis var ingen man gick i clinch med om en sådan struntsak.
"Sista beställningen!"
Bartendern ringde i klockan och det blev huggsexa i baren. Hockeytränaren lutade sig över disken och viftade med sitt Master Card. Jag ursäktade mig snabbt och gick till garderoben innan han hann begripa att jag flydde fältet.

...som länkar hit och därmed är med i tävlingen. Tyvärr hinner jag inte med att länka tillbaka i samma utsträckning, för det ramlar verkligen in hundratals kommentarer och betydligt fler länkar än jag räknat med. Men deppa inte ihop för det! Ni har ändå chans att vinna när jag slutligen går igenom ALLA bidrag. Dock kan det bli tal om en finalomgång eftersom ni nu blev så många och vinsten trots allt är rätt så påkostad. Håll er därför uppdaterade, tipsa även killkompisar, syskon och föräldrar (just nu har jag övervägande kvinnliga läsare och även om huvudpersonen är en kvinna är detta en text som alla borde läsa) och ta er tid att läsa berättelsen! När jag är frisk och får tid och ork tänker jag sätta ihop några frågor om storyn och den som har bäst koll på "Utsikt från nedre botten" vinner hela rasket! Detta för att även ge några deltagare som saknar blogg möjligheten att vara med. Obs: att ni måste ändå kunna visa att ni tipsat era vänner genom länk i deras bloggar eller via mail. Lycka till!

Bartendern var av den sorten som i brist på dåliga drinkblandarkunskaper istället var extra generös med spriten, så det var knappast en riktig Harvey Wallbanger jag fick. Men nog smakade den sprit alltid. Jag beställde aldrig den drinken igen. Sen gick vi förstås hem till Ville. Han skämtade om att visa sina etsningar. Och etsningar hade han. Eller åtminstone ett ihoprullat kopparstick över en närsynt Don Quijote som fäktades mot ett koppel väderkvarnar i tron att de var soldater. Den var fin. Vi drack kaffe och whisky och pratade om livet och döden som jag aldrig pratat med en man förut. Han var inte vacker med sitt ärriga ansikte och sin obetydliga haka. Men han ville ha mig. Så jag kysste honom. Han tog mig hårt och klumpigt i sin stora säng men när jag vaknade på morgonen mötte jag hans små ekorrbruna och en röst som sa:
"Hur mår mitt lilla hjärta?"
Jag flyttade in hos honom veckan därpå, övertygad om att han snart skulle tröttna på mig. Men jag löste i alla fall min ekonomiska situation för en tid och vi kunde hålla varandra sällskap. Han kände ingen i stan och var så uppenbart förtjust i mig att jag på ett tidigt stadium kände mig tvungen att klargöra att det här bara var en tillfällig lösning och någon kärlek skulle det inte bli frågan om. Så jag baxade in min säng bakom soffan i hans vardagsrum. Jag vet inte om han gick med på det för att han var desperat eller smart. Vi åkte tillsammans till jobbet varje morgon i den lilla, blå Folkan han köpt på annons samma dag jag varit inne på samtal hos överjäveln. Jag skrev om musikskolans dag och kommunens miljöprojekt, han om knarkhärvor och etableringen av en ny livsmedelskedja i stan. Vi badade bastu och satte vin på bryggning i källaren. Jag målade tavlor och lagade soppor och grytor till våra matlådor. Och vi pratade. Om allt under himlens stjärnor och ovan dem. Det började bli höst och dagarna blev allt kallare, men mitt hjärta började tina upp.

Dagarna gick och jobbet flöt på som vanligt tills överjäveln en dag kallade in mig på sitt rum. Han satt nersjunken bakom sitt jättelika skrivbord och rökte pipa i långa stötar.
"Det sägs att frökens vikariat går ut på fredag".
"Det stämmer".
"Jag har ett förslag. Sex månaders ungdomspraktik med start på måndag".
"Då får jag bara halva lönen".
"Det är antingen det eller inget. Det är svåra tider för tidningsbranschen. Du förstår väl att vi inte kan anställa dig?", sa överjäveln.
Jag skrev på. Vad skulle jag göra? Hyran för min lilla andrahandsetta hade höjts med tvåhundra spänn och jag hade inte mycket sparat från sommaren. Och ett jobb var ett jobb, om än ett underbetalt sådant.
När jag klev ut från överjävelns rum dök Ville på mig direkt och ville låna tusen spänn. Han skulle köpa en bil. "Visst", sa jag. "Om du hänger med och tar en öl på söndag".
Och det gjorde han. Vi gick till stadshotellets bakficka som var ett ganska anständigt ställe på söndagar. En lokal förmåga plinkade på sin gitarr och sjöng "Who the fuck is Alice?" för fem killar vid ett bord intill baren. Vi beställde in varsin öl, drack upp dem fort som ögat och tog in två till. Sen tyckte Ville att jag behövde en Harvey Wallbanger. Han hade förmodligen rätt.
"Jag trodde du också fick förlängt", sa han.
"Du trodde fel", sa jag.
"De inser inte ditt värde. De är ju helt insnöade de där gubbarna", sa han och det värmde mitt hjärta att han förstod. Ville var en synnerligen bra kille att ha på sin sida. Kvinnovänlig och kulturellt intresserad men ändå kompatibel med bastuklubben eftersom han ju trots allt var man. Jag berättade om en finne jag träffat som jobbat på ett fiskrenseri på Island, ja en gammal älskare egentligen men det var inte viktigt för historien så jag utelämnade den biten, och jag sa att jag tänkte att det kanske kunde vara nåt för mig. Att rensa fisk alltså. Komma bort ett tag. Jag fick ju ändå så dåligt betalt på tidningen att jag nätt och jämt klarade hyran. Men Ville bara skrattade.
"Du ska va kvar! Du har ju talang!", sa han men jag var osäker på om han menade det eller bara försökte hålla mig kvar av personliga skäl.
"Har du hört nåt från Jimmy?" sa han plötsligt och jag blev tvungen att bita ihop.
"Nä", sa jag och "det är väl typiskt min otur".
"Vad menar du?"
"Att jag inte får några förhållanden att funka. Ingen vill ha mig".
"Men varför är det så viktigt för dig att ha ett förhållande?" undrade Ville.
Jag tog en djup klunk ur mitt glas medan jag letade efter ett svar jag ännu inte hade. Det hade aldrig föresvävat mig att det inte skulle vara viktigt.

Jag blev hembjuden till Jimmy redan helgen efter födelsedagskalaset och det kändes bra att äntligen ha träffat någon som verkade vilja något mer än bara klämma på mina bröst och stoppa in den vid valda tillfällen. Dessutom verkade han tycka om sina föräldrar, något jag kommit att uppskatta efter minst ett par relationer med närhetsskraja enstöringar.
Han öppnade själv när jag kom dit. Mamman stod i köket och rökte under fläkten. Hon hade mörka ringar under ögonen och papiljotter i sitt blonda hår. Det var fyllkärringen från 45-årskalaset.
"Vad ska ni ha för pizza?" undrade hon. "Jag tänkte ringa Frasses snart".
Sen gav hon mig ett glas whisky. Som blev två. Jimmys äldre bror dök upp med sina barn för att se lördagsunderhållningen då deras tv gått sönder men ungarna bråkade mest om vem som skulle hålla i fjärrkontrollen och vem som ätit flest salta pinnar. Det dröjde inte lång stund innan brodern var full och stereon åkte på.
"Hon måste få höra vår låt", mumlade han.
"Hon hörde den på festen", sa Jimmy.
"Men inte på skiva", försökte brodern, tryckte på play och bjöd upp mig till dans på ett skitigt vardagsrumsgolv bland salta pinnar, hundben och tomma pizzakartonger. Han luktade svett och sprit och ensamhet och höll sin hand lite för långt ner på min rygg så den nuddade stjärten och jag flyttade upp den ideligen tills Jimmy kom och avlöste honom och förde mig in på sitt pojkrum.
Jag kunde höra brodern viska "Blir det nåt knulla?" innan Jimmy sköt igen dörren framför hans grovporiga näsa.

Han hade aldrig tagit hem en tjej förut sa han och vi agerade i timtal i tysthet. Han frågade mig hur många jag hade legat med.
"Nio", sa jag.
Han var tyst en stund.
"Var du kär i alla nio?"
"Nej".
"Varför ligger man med någon man inte är kär i?"
Jag visste inte vad jag skulle svara. La istället min arm runt hans bröst och kröp närmre.
"Varför?" frågade han igen.
"Det bara blev så".

Morgonen därpå vaknade jag förälskad med värkande underliv och en kraftig minneslucka. Vi åt ostsmörgåsar med varm choklad och tog en promenad med familjens hund. Sen skjutsade han hem mig i sin rostiga Saab.

Vi träffades nästan varje dag nu, knullade, lagade mat, såg på tv och pratade om ungar, hundar och röda stugor med tillhörande tomt där man kunde odla sin trädgård. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Killarna jag brukade träffa blev vanligtvis skitnervösa bara man tog med sig en tandborste.
Men så en dag gick den där låten upp på första plats på svensktoppen och Jimmy ringde mig och sa att han skulle sluta som resultatrapportör och åka på turné med bröderna hela hösten.
"Det är ju värsta chansen! Vi har redan skrivit på" och "Det kommer att bli skitkul! Du kanske kan komma och kolla när vi är i krokarna. Jag skickar en biljett".
Sen la han på.
Jag tillbringade kvällen med att dricka vin och skära mig i armarna framför nån dålig såpa på tv medan jag spelade den där låten om och om igen.

Efter några veckor berättade Ville att Jimmy tydligen träffat en ny tjej. Någon som var barnskötare och nykterist och hade långt, lockigt hår och födde upp fjärilshundar.
Jag insåg direkt att jag inte skulle ha någon chans.

Vi försåg oss med snittar och oliver och en varsin grogg på bacardi och fruktsoda. Socialchefen var där. Och den rikskända kyrkoherden som höll bönemässa för fotbollslaget varje söndag. Och rektorn från en av byns skolor. Och en av redigerarna på tidningen var tydligen kusin med födelsedagsbarnet Sten som fyllde fyrtiofem och inte femtio och var noga med att påpeka detta oerhört viktiga faktum under hela kvällen.
"Det får ju inte bli fel i tidningen", sa han till oss. "Har ni smakat på buffén?"
Nu hade Jimmy och hans bröder dragit igång dansen och golvet fylldes snabbt av klapprande lackskor och svängande kjolar. Två par buggade friskt på vänsterflanken men inte alla hängde med i den rätta takten. En märkbart överförfriskad kvinna i femtioårsåldern snubblade gång på gång på sin kavaljers 46:or och försvann snart in till köket med den storfotade i släptåg för att tänja promillegränsen ännu några decimaler. Bröderna rev av 50-talsrockabilly, schlagerhits och lokala fotbollsdängor och till min stora förvåning bjöd Ville upp mig till dans redan efter en öl och två groggar. Hans taktkänsla var inte den bästa men initiativet gjorde mig glad.
Jimmy roade sig med att byta ut små ord i de rara texterna och gav därmed historierna en helt annan, mer barnförbjuden innebörd, dock framförda med samma stela leende och klämkäcka gitarrkomp. Ingen utom jag och Ville verkade notera hans tilltag, vilket vi tyckte var höjden. Vi skrattade oss hesa tills musiken plötsligt tystnade. Den överförfriskade kvinnan hade trasslat in sig i förstärkarsladdarna och låg nu och sprattlade på alla fyra med trosorna väl synliga under sin uppdragna kjol. Den storfotade var snabbt framme och räckte henne handen.
"Vi tar tjugo minuters paus", mumlade Jimmys äldre bror i en mick som inte längre fungerade.
"Tjugo minuters paus!" hojtade den yngre brodern och nu gick budskapet fram.
Snart bildades kö till baren och toaletterna, födelsedagsbarnet Sten läxade upp sin tjuvrökande son på parkeringen och den storfotades hustru var högljutt missnöjd över makens stora intresse för "den där fyllkärringen på dansgolvet". Ändå ville vi inte åka hem.
Jimmys småkriminella kusin försökte kränga en bilstereo för 100 spänn och Ville tyckte att visst, det lät som en schysst deal, men morgonen efter skulle ingen av dem komma ihåg vad den andra hette och samtalet blev bara en i raden av oavslutade affärer uppgjorda på fyllan.
Vi stod på trappan i månskenet, Ville med en cigg i mungipan och jag smuttande på en bacardi och fruktsoda när Jimmy kom ut och deklarerade att slutsteget till förstärkaren hade pajat och nu blev det akustiskt därinne. Han skulle spela en låt han skrivit till mig.
Vi hörde direkt att det var en hit. Min stolthet visste inga gränser där jag stod med ett fånigt leende på läpparna och en alkoholförstärkt längtan efter att få vara Jimmy nära på tu man hand. Men det skulle inte komma att hända ikväll. Plötsligt skulle alla gäster skåla med bandet, önska låtar och dunka ryggar och snart såg jag bara hans lilla blonda kalufs sticka upp framför scenen.
Otillfredsställd skjutsades jag hem av Ville längs vindlande nattsvarta landsvägar och somnade snart ensam i min säng.

Jimmy extraknäckte som sångare och gitarrist i ett dansband han startat tillsammans med sina bröder. Något han helst mörkade så gott han kunde, ty dansband var kanske inte det hippaste man kunde ägna sig åt under de här åren då grungen trodde den kommit för att stanna. Det gjorde inte saken enklare att vår vän Ville haft skivaffär och rökt brass och därav sorterades in under benämningen rocker. Något Jimmy aldrig skulle kunna bli ens om han försökte. Men Ville lyckades få nys om att de skulle spela på ett 50-årskalas i gamla kommunistpartiets samlingslokal och det ville vi för allt i världen inte missa. När kvällsreceptionisten gått plockade vi med oss nyckeln till en av firmabilarna och for iväg mot den lilla bruksorten för att beskåda spektaklet. Det skulle bli en kväll att minnas.
Festen var i full gång när vi anlände. Några fjuniga tonårskillar hade lyckats smuggla ut ett par halvdruckna ölflaskor på parkeringen och stod där och halsade och tjuvrökte nervöst i en ring. Vi gick in.
I hallen stod en vimsig välkomstvärd med välkammad snedlugg och ansad mustasch och langade fram en varsin öl till oss innan vi ens hann säga flaska. Vi kände oss genast välkomna.
"Nä, vad i helvete gör ni här?"
Jimmy hade fått syn på oss och grinade snett under uppspärrade ögon.
"Vi vill ju inte missa årets shooting star på dansbandshimlen!", sa jag.
"Byns egen Christer Sjögren", flinade Ville.
Jimmy tog några klunkar ur sitt glas och tinade upp en aning.
"Det finns buffé och drinkar därinne", sa han och pekade mot köket.
"Fan, vad kul att ni är här!"

Ville och Jimmy var osedvanligt olika men hade ändå mer gemensamt med varandra än med gubbarna, så vi började hänga ihop alla tre, gick på puben och drack oss fulla och promenerade hem arm i arm, sjungande på nån gammal slagdänga. En natt drog vi igång bastun på jobbet på väg hem från ett av våra sjöslag. Vi tyckte vi ägde världen där vi satt helt nakna i mörkret och halsade Lökens bastuljumma öl som blivit kvar sedan firmafesten. Jimmy sa ingenting alls när jag la min hand i hans skrev, men jag kände honom växa och styvna. Plötsligt reste sig Ville utan ett ord och gick ut.

Nystartad blogg om att vara tonåring och ha osedvanligt (eller alldeles vanligt) tröga föräldrar. Gå med och kommentera och du kan vinna en bok!